Gör ett besök på Ishallen och titta på Janne "Ryon"Olssons samlingar

     
   

 

Strands styrelse
utsåg
Janne Olsson,
även känd som
Ryon-Janne,
till hedersmedlem
i Strands IF.




Han fick sitt hedersdiplom i samband med
Hudik-Cup 2008.

Barndomen – ett stort äventyr.
Få kan berätta om den egna barndomen som Janne.  Föräldrahemmet låg på Västra Tullgatan 33, mitt emot Teaterparken, senare flyttade man till Västra Tullgatan 37, och tydligen var omgivningen ett eldorado för en nyfiken och driftig kille. Det fanns massor av ungar i området och på Västerstan fanns det stora lekytor, där man kunde spela boll och åka både kälke och skidor. Man lekte idrott, drog spår och byggde egna hoppbackar. Och i det här området var det Strand som gällde. I 13-14-årsåldern började Janne hänga på Garagekaféet, som låg ungefär där ingången till HT nu är. Här hade Strand sina möten, här stod den stora prissamlingen, härifrån utgick alla Strandresor och hit kom man ofta tillbaka efter matcherna.

Flytt till Öster
När Janne var 17 flyttade föräldrarna till Brunnsgatan och då kom man in i HIF-land. Gränsen gick i kvarteren runt Kotorget.
- Strand var min första klubb, säger Janne, men sedan kom HIF att ligga mig närmast om hjärtat. Det bara blev så, då alla mina nya kompisar var HIF-are. Med värme minns jag det juniorlag i fotboll som jag var en del av.

Lidelsefullt idrottsintresserad.
Det stora intresset för idrott som följt Janne genom livet var ingenting som han fick hemifrån. Båda föräldrarna var totalt ointresserade och vägen till idrotten för Janne gick via kamrater. Han provade själv på ett flertal sporter. Han spelade fotboll, han är stolt över att han har ett Fotbollsdiplom från 1942, underskrivet av den legendariske ordföranden i SvFF, Elof Eriksson, han prövade på handboll och han hoppade backe. Ja, han tränade t.o.m. boxning, och det fick ett sorglustigt slut. Det bar sig inte bättre än att Janne fick en ordentlig tryckare över munnen, så att två framtänder rök.

- Morsan grät när jag kom hem och jag försökte att lugna henne med att säga, att lugn, lugn, det är bara mjölktänder. Men jag var ju 15 år, så det var inte så trovärdigt.

- Men mina talanger var inte särskilt stora i nån idrott. Ja, i bordtennis blev jag skaplig, men annars gick jag samma väg som många andra idrottsintresserade som inte når framgång som aktiva. Jag blev ledare. Redan vid mycket unga år blev jag lagledare och även ordförande i sektionsstyrelsen för HIF.s fotboll.
Och kanske ska jag tillägga att jag också arbetat som ledare i både ABK:s och Strands styrelse. I Strand som medlem av hockeysektionen.
 

Tidigt i arbete.
Janne trivdes bra i skolan, men det kändes aldrig riktigt viktigt. Det var arbete som gällde,  och han började tidigt. I de lägre tonåren jobbade han som springpojke hos bröderna Olsson, en klassisk affär i Hudiksvall. Men redan i 20-årsålderna kom han in i det arbete, som skulle bli hans livsuppgift, att utveckla Ryonbolaget. Han övertog rörelsen efter sin far och farbror som i huvudsak förde sjukvårdsartiklar, men nu satte Janne igång och utvecklade företaget till  ett gossistföretag för idrottsartiklar. Framgången var nästan uppseendeväckande. Ryon och Ryon-Janne blev begrepp i hela Sverige. Ber man Janne förklara hur det gick till så svarar han att det egentligen var ganska enkelt.
Han hade genom alla år bra och lojal personal. Han hade turen och kanske också en viss skicklighet, då det gällde att hitta produkter, som låg rätt i tiden. Han pekar på den första ventilbollen 1959, den finska hockeyklubban Montreal och så den verkliga storsäljaren Elanskidan, som var den skida som Ingemar Stenmark åkte på. 
Det mest avgörande var kanske ändå att han lyckades bygga upp ett stort nätverk i vilka ingick många stora idrottsstjärnor och även en hel del ledare och sportjournalister, som alla förde hans produkter.
Förutom Ingemar Stenmark nämner Janne ur en stor skara, Kalle Briant, Olle Rohlen, Bengt Erik Grahn, Tomas Magnusson, Honken Holmkvist.  Även Sixten Järnberg var en period en av hans säljare.

JO-Sport och Janne Olssons idrottsmuseum. 

Janne sålde så småningom Ryon och startade ett nytt företag JO-Sport. Det drivs vidare av en måg och dotter, men Janne har fortfarande sin hand med i företaget som styrelseordförande. Under en följd av år har han delat ut JO-stipendiet till aktiv eller ledare i Hudiksvalls kommun, som bidragit till att utveckla idrotten på orten.  

Som pensionär ägnar nu Janne den mesta tiden åt sitt skötebarn,
Janne Olssons idrottsmuseum i Ishallen.
Om det kan man läsa i Hälsinglands Idrottshistorika Förenings tidskrift, Idrottsminnen, kongressnumret som kommer i oktober 2008.