|
Barndomen – ett stort äventyr.
Få kan berätta om den egna barndomen som Janne.
Föräldrahemmet låg på Västra Tullgatan 33, mitt emot
Teaterparken, senare flyttade man till Västra Tullgatan 37, och
tydligen var omgivningen ett eldorado för en nyfiken och driftig
kille. Det fanns massor av ungar i området och på Västerstan
fanns det stora lekytor, där man kunde spela boll och åka både
kälke och skidor. Man lekte idrott, drog spår och byggde egna
hoppbackar. Och i det här området var det Strand som gällde. I
13-14-årsåldern började Janne hänga på Garagekaféet, som låg
ungefär där ingången till HT nu är. Här hade Strand sina möten,
här stod den stora prissamlingen, härifrån utgick alla
Strandresor och hit kom man ofta tillbaka efter matcherna. |
|
|
Flytt till Öster
När Janne var 17 flyttade föräldrarna till Brunnsgatan
och då kom man in i HIF-land. Gränsen gick i kvarteren runt Kotorget.
- Strand var min första klubb, säger Janne, men sedan kom HIF att ligga
mig närmast om hjärtat. Det bara blev så, då alla mina nya kompisar var
HIF-are. Med värme minns jag det juniorlag i fotboll som jag var en del
av. |
|
Lidelsefullt idrottsintresserad.
Det stora intresset för idrott som följt Janne genom
livet var ingenting som han fick hemifrån. Båda föräldrarna var totalt
ointresserade och vägen till idrotten för Janne gick via kamrater. Han
provade själv på ett flertal sporter. Han spelade fotboll, han är stolt
över att han har ett Fotbollsdiplom från 1942, underskrivet av den
legendariske ordföranden i SvFF, Elof Eriksson, han prövade på handboll
och han hoppade backe. Ja, han tränade t.o.m. boxning, och det fick ett
sorglustigt slut. Det bar sig inte bättre än att Janne fick en ordentlig
tryckare över munnen, så att två framtänder rök.
-
Morsan grät när jag kom hem och jag försökte att lugna henne med att
säga, att lugn, lugn, det är bara mjölktänder. Men jag var ju 15 år, så
det var inte så trovärdigt. |
 |
-
Men mina talanger var inte särskilt stora i nån idrott. Ja, i bordtennis
blev jag skaplig, men annars gick jag samma väg som många andra
idrottsintresserade som inte når framgång som aktiva. Jag blev ledare.
Redan vid mycket unga år blev jag lagledare och även ordförande i
sektionsstyrelsen för HIF.s fotboll.
Och kanske ska jag tillägga att jag också arbetat som ledare i både
ABK:s och Strands styrelse. I Strand som medlem av hockeysektionen.
|
|
Tidigt i arbete.
Janne trivdes bra i skolan, men det kändes aldrig riktigt
viktigt. Det var arbete som gällde, och han började tidigt. I de lägre
tonåren jobbade han som springpojke hos bröderna Olsson, en klassisk
affär i Hudiksvall. Men redan i 20-årsålderna kom han in i det arbete,
som skulle bli hans livsuppgift, att utveckla Ryonbolaget. Han övertog
rörelsen efter sin far och farbror som i huvudsak förde
sjukvårdsartiklar, men nu satte Janne igång och utvecklade företaget
till ett gossistföretag för idrottsartiklar. Framgången var nästan
uppseendeväckande. Ryon och Ryon-Janne blev begrepp i hela Sverige. Ber
man Janne förklara hur det gick till så svarar han att det egentligen
var ganska enkelt.
Han hade genom alla år bra och lojal personal. Han hade turen och kanske
också en viss skicklighet, då det gällde att hitta produkter, som låg
rätt i tiden. Han pekar på den första ventilbollen 1959, den finska
hockeyklubban Montreal och så den verkliga storsäljaren Elanskidan, som
var den skida som Ingemar Stenmark åkte på.
Det mest avgörande var kanske ändå att han lyckades bygga upp ett stort
nätverk i vilka ingick många stora idrottsstjärnor och även en hel del
ledare och sportjournalister, som alla förde hans produkter.
Förutom Ingemar Stenmark nämner Janne ur en stor skara, Kalle Briant,
Olle Rohlen, Bengt Erik Grahn, Tomas Magnusson, Honken Holmkvist. Även
Sixten Järnberg var en period en av hans säljare. |
