Simmaren som blev orienterare.

Astrid på Garaget
Nämn ordet Garagekaféet och alla äldre Strandare får ett drag av vemod och nostalgi i anletsdragen. Det gäller i allra högsta grad Sixten Gustafson, vår kanske mest framgångsrike orienterare från den period då vi bedrev även den idrotten, d.v.s på 30- 40-talen. Sixten tittade in i vår nya klubblokal häromdagen och vi fick där ett långt samtal med honom.
Hur var det nu med Garagekaféet?
-Ja, säger Sixten, jag var faktiskt mycket sällan gäst där, åtminstone fram till den 3 oktober 1935. Då gav man Leendets Land på teatern i Hudiksvall. Jag hade en kompis som hette Ragnar Eriksson, och vi ville gärna se föreställningen, men vi hade inga pengar, och biljetterna kostade 1 krona och 10 öre för ståplats.
Det hela löste sig, när jag kom på, att jag hade rabattkuponger på riksteatern. Det sänkte priset med 75 öre, och det öppnade möjligheten för oss att se föreställningen.
I pausen gick Ragnar och talade med en flicka, som jag tyckte var rasande grann. Efter föreställningen försvann min kompis av någon anledning och jag följde den trevliga flickan hem. Hon visade sig heta Astrid och jobbade på Garagekaféet, alla strandares stamlokus.
I februari 1937 firade Strand sitt 35-årsjubileum med fest på Stadshotellet och den kvällen förlovade Astrid och jag oss, -38 gifte vi oss och sedan fick vi över 60 innehållsrika år tillsammans.

Bröderna Södergrann
Äldre Hudiksvallsbor minns Bröderna Södergranns fisk- och speceriaffär som låg nere vid Möljen. Där fick Sixten arbete som 15 åring sedan han tagit realen. Han fick börja som springpojke, men på lediga stunder fick han räkna ihop debet och kredit i kassaböckerna med hjälp av papper och penna och snart uppmanades han av den ene brodern Södergrann att söka kvällsskola och lära sig bokföring och maskinskrivning och så blev det också.
Att jobba i fiskaffär på Möljen på 30-talet var inget 7-17-jobb. Under tiden maj till september kom fiskarna in från fiskelägena klockan 5 på morgonen, mest med strömming, och då gällde det att vara på plats och köpa upp fångsten.

Idrottskarriären får en början.
Bruno Södergrann, den ene av bröderna, var också ledare i Hudiksvalls Simsällskap, och för Sixten blev det kanske därmed lättare att fortsätta att utöva den sport som han börjat med redan under skolåren. Under början av 30-talet var Sixten och hans syster Margit klubbens stjärnor. Det hann bli sammanlagt 11 DM-plaketter i simning och många silver- och brons-medaljer.
Sixten kom att använda DM-plaketterna på ett litet speciellt sätt. När Astrid fyllde 40 gick han och funderade på hur han skulle kunna åstadkomma en present med värde i. Kassan var inte över sig. Han tog tre av plaketterna som på den tiden var av riktigt silver och gick till en silversmed, som av dem gjorde ett snyggt armband med nytillverkat lås med Astrids namn på. Resultatet blev så lyckat att Sixten med åren tagit resterande plaketter och gjort liknande armband åt både dotter och svärdöttrar.

Inte så lätt att komma med i Strand.
Efter militärtjänsten blev Sixten mackföreståndare på Shellmacken, som då låg vid Västra Tullgatan inte långt från den plats, där Bowlinghallen nu ligger. Det betydde långa arbets-dagar med sena kvällar, och det försvårade simträningen. Sixten beslöt, att satsa på orientering i stället.
Orientering drevs vid den här tiden av i första hand HIF. För HIF tävlade bland andra Martin Matsbo, mycket framstående skidåkare.
Sixten ville dock tävla för Strand, men Kalle Gustafsson hade en sådan stor respekt för Sixtens förre arbetsgivare, Bruno Södergrann, som sympatiserade med HIF, att han krävde att Sixten skriftligen skulle anhålla om att få bli medlem i Strand. Kalle ville tydligen ha ryggen fri.
Efter mycket om och men fick ändå Sixten bli medlem i Strand och tävlade sedan i orientering för klubben och i någon mån också i terränglöpning och på skidor.

En tid av framgångar
Tidningsklippen visar nu en period av idel framgångar i skogarna för Sixten. Ofta var det en kamp om segern mellan honom och Martin Matsbo. och för det mesta drog Sixten längsta strået.

Uppmärksammad lagseger
Frågar man Sixten, om det roligaste minnet i Stranddräkt, så svarar han utan att tveka, att det var, när Strand vann lagsegern den 18 september 1938. HIF hade ställt upp ett lagpris till tävlingen, den s.k. Marabobrickan. HIF var stora favoriter, men Strand segrade, och till segern bidrog i högsta grad Sixten Gustafsson. För honom blev det en dubbel triumf. Han vann hela tävlingen, och slog Bernt Larsson, som jobbade hos Holma Helsingland i Forsa, Bernt kom söderifrån och var ansedd som en av Sveriges bästa orienterare. Sixten slog honom med 28 sekunder och de två var 18 minuter före 3:an, som var Martin Matsbo, HIF. Sixtens lagkamrater Tage Ellström och Axel Svedberg överraskade också med starka löpningar och det säkerställde lagsegern.

Prislistan

1. Sixten Gustafsson Strand 2.04.40
2. Bernt Larsson Forsa 2.05.08
3. Martin Matsbo HIF 2.23.35
4. Tage Ellström Strand 2.24.20
5. Herbert Vinberg HIF 2.24.20
6. Axel Svedberg Strand 2.27.25
7. Enil Strid HIF 2.31.50
8. Einar Lindström Forsa 2.41.50
9. Gösta Nykvist HIF 3.17.30
10. John Persson Forsa 3.24.53
11. Martin Nybom Strand 3.36.25

Orientering var en populär sport vid denna tid och samlade alltid stora startfält.

Segertallriken
Lagpriet från 1938, Marabobrickan, finns kvar. I vår nya klubblokal sitter den i sektionsrummet till vänster innanför dörren. Tidens tand och många flyttar har repat den, men den är ändå en klenod. Ta en titt på den och försök känna dramatiken kring den!

Sixten flyttar från Hudik
Under kriget försvann nästan all bensinförsäljning och Sixten fick syssla med annat, men 1947 efter kriget blev han erbjuden att återknyta till Shellkoncernen och den blev han trogen i hela det fortsatta yrkeslivet. Han kom att bo i Falun, i Lidingö, i Norrköping, i Göteborg och i Stockholm. År 1986 flyttade han och hans fru tillbaka till Hudik. Hustrun Astrid gick bort för ett år sedan och Sixten lever nu ensam. Den gamla idrottskroppen hänger med bra trots den höga åldern, 88 år, och nästan varje dag finner man honom på promenad i centrum. Minnet är det heller inget fel på, även om han själv tycker, att närminnet inte är vad det varit.