Vår historia är full av dramatiska händelser. Det vittnar bilder, protokoll och minnesskrifter om. Här kommer en berättelse om en vådlig färd som ishockeylaget råkade ut för vårvintern 1952. Jag återger den efter en muntlig berättelse av Carl-Gösta Dahnell.

Avfärd från Garagekaféet som vanligt.
Det skulle bli match i Sandviken mot Sandvikens AIK. Vi samlades som vanligt på Garage, och just som vi gav oss iväg så började det snöa. Inte så våldsamt till en början, men det skulle bli värre. Jag (Carl-Gösta) körde Folkvagn och Kalle Strid en mindre buss. Det var överenskommet, att vi skulle plocka upp Torgny Mårtensson i Ockelbo. Han jobbade i Edsbyn och därifrån skulle han ta tåget till Ockelbo. Kille körde en tredje bil och han skulle åka E4, eller Riks-13 som det då hette, över Gävle till Sandviken.

Rakt in i stormens inferno.
Snöfallet tilltog alltmer och snart började det också blåsa. När vi svängde av från huvudvägen mot Ockelbo var det full storm. Vi kom i alla fall fram till stationen, där Torgny väntade, och vi fortsatte mot målet. Snödrivorna över vägen blev större och större. Min Volkswagen flöt fram ganska bra, men Kalle hade det svårare med sin tyngre buss, men vi fortsatte att skotta oss fram. För varje gång vi stannade upplevde vi hur stormen bara tilltog. Snart började det braka i skogen av fallande träd, och det dröjde inte förrän vår väg var spärrad av en stor gran. Någon såg eller yxa hade vi inte med oss, men vi visste att vi nyss åkt förbi en gård, och dit återvände vi och frågade om vi kunde få köpa deras såg och yxa. De sålde redskapen med en viss motvilja, men vi kunde ge oss på väghindret. Medan vi stod och sågade brakade det överallt i skogen, och nu kom skräcken. Jag erkänner att jag var rädd, och jag förstår de unga pojkar, som inne i bilen bad till Gud för sina liv.

Vi söker en ny väg.
Vi måste vända och söka en ny väg. Problemet var att även vägen tillbaka var spärrad av nerfallna träd. Sakta, sakta lyckades vi ta oss allt närmare målet Sandviken, men när vi hade cirka en mil kvar måste vi ge upp. Klockan var då ca 4 på eftermiddan, och vi var helt slutkörda. Vi tog in på en gård, där vi hade sådan tur, att frun just bakat bullar. Vi köpte kaffe av dem och åt upp hela bullbaket.

Ängslan hemma.
Hos familjerna hemma i Hudik började ängslan stiga, när man ingenting hörde. Det var långt före mobiltelefonernas tid. Lulle och Gjutarn gav sig iväg från fikabordet för att försöka hitta en telefon, men allt var sönderblåst.
Från Hudik utgår då efterlysning med hjälp av polisen, men även deras framkomlighet var naturligtvis lamslagen.

Stormen bedarrar.
Framåt kvällen började vädret något lugna sig, och sedan vi vilat hos den vänliga familjen, började vi åter kämpa för att ta oss fram till Sandviken. Vi kom fram runt midnatt, naturligtvis alldeles för sent. Nu kunde vi dock ringa hem och lugna de våra.

Efterspel
Idrottsmän är inte alltid, så generösa och förstående mot varandra. Ett lustigt, eller ska man kanske säga tragiskt, efterspel till äventyret var att Sandviken hos hockeyförbundet krävde, att man skulle ha poängen utan spel, eftersom Strand inte ställt upp på angiven matchtid. Nu var det dock bara så, att Kille fanns på matcharenan, när matchen egentligen skulle börja, och han kunde omvittna, att den då var omöjlig att spela på. Alla belysningsramper var nerblåsta och snön låg i drivor på isen. Det blev match litet senare på vintern.

Stormfällningen
Senare under året fick många skogsarbetare jobb med att ta hand om de många träd, som stormen rev ner runt Strands hockeylag på väg till match i Sandviken.